.svg.png){kind=small}
Urinvägsinfektioner (UVI) och vaginala infektioner är vanliga hälsoproblem hos kvinnor i alla åldrar. Trots det är det många som inte känner till skillnaderna mellan dem. Vid symtom som sveda vid urinering eller obehag i underlivet kan det vara lätt att tro att det handlar om en UVI, när det i själva verket rör sig om en vaginal infektion – eller tvärtom.
Denna förväxling leder ofta till självmedicinering med onödiga antibiotika eller felaktig behandling, vilket i sin tur kan förlänga symtomen, öka risken för komplikationer och bidra till antibiotikaresistens.
Urinvägsinfektioner är den näst vanligaste infektionsorsaken i befolkningen, och upp till 50 procent av alla kvinnor kommer att drabbas någon gång i livet. Cirka 25–30 procent upplever ett återfall inom sex månader efter en okomplicerad blåskatarr. Vaginala infektioner som bakteriell vaginos, svampinfektion (candida) och trichomonas står å andra sidan för 70–90 procent av fallen med onormal flytning hos kvinnor i fertil ålder.
Eftersom dessa två typer av infektioner kan ge liknande symtom är det viktigt att kunna skilja dem åt för att undvika felaktig diagnos och säkerställa rätt behandling. I den här artikeln går vi igenom de vanligaste kännetecknen för respektive infektion, hur man skiljer dem åt, samt vilka behandlings- och förebyggande strategier som är mest effektiva.
Urinvägsinfektion (UVI):
UVI kan drabba olika delar av urinvägarna, men den vanligaste formen är okomplicerad blåskatarr (cystit), som uppstår när urinvägspatogener, oftast bakterier, tar sig upp genom urinröret till urinblåsan. I över 80 procent av fallen är det bakterien Escherichia coli som orsakar infektionen.
Vanliga symtom vid urinvägsinfektion:
- Sveda vid urinering (dysuri)
- Täta urinträngningar och ökad miktionsfrekvens
- Känsla av ofullständig tömning (trängningar)
- Grumlig urin, illaluktande urin eller blod i urinen (hematuri)
- Ingen onormal flytning eller vaginal klåda
Vanliga riskfaktorer
- Frekvent samlag, vilket kan underlätta bakteriell kolonisering av urinröret
- Användning av spermiedödande medel, som kan rubba den vaginala mikrofloran
- Menopaus, där minskade östrogennivåer påverkar den naturliga skyddande miljön i slidan
- Tidigare urinvägsinfektioner, vilket ökar risken för återkommande besvär
Diagnos:
Diagnosen av en urinvägsinfektion ställs utifrån symtombilden och bekräftas med ett urinodlingstest som visar signifikant bakteriuri (≥10⁵ CFU/mL i urinprov taget från mittstråle). Det är avgörande att urinprovet tas på rätt sätt, eftersom felaktig provtagning kan leda till missvisande resultat.
Så här tar du ett korrekt urinprov för urinodling:
- Tvätta underlivet noggrant med ljummet vatten och mild tvål (undvik irriterande produkter)
- Torka området helt torrt med papper eller en ren handduk utan att gnugga
- Kasta den första delen av urinstrålen och samla upp mittstrålen utan att avbryta urineringen, för att minska risken för kontaminering
- Använd en steril behållare och stäng den omedelbart efteråt
- Lämna in provet till laboratoriet inom en timme eller förvara det kallt om det dröjer
Vaginala infektioner:
Vaginala infektioner drabbar slemhinnan i slidan och orsakas antingen av en obalans i den naturliga mikrofloran eller av infektiösa mikroorganismer. De tre vanligaste typerna är:
- Bakteriell vaginos (40–50 %): Uppstår vid överväxt av anaeroba bakterier, särskilt Gardnerella vaginalis.
- Vulvovaginal candidiasis (ca 20 %): Orsakas oftast av svampen Candida albicans.
- Trichomonasinfektion (ca 20 %): En sexuellt överförbar infektion som orsakas av Trichomonas vaginalis.
Vanliga symtom vid vaginala infektioner:
- Onormal flytning (förändrad mängd, färg eller lukt)
- Klåda, sveda och irritation i underlivet
- Smärta vid samlag (dyspareuni)
Hur skiljer sig vaginala infektioner från urinvägsinfektioner?
Vaginala infektioner ger sällan isolerad sveda vid urinering eller tydliga urinvägssymtom. Om lättare urineringsbesvär uppträder tillsammans med onormal flytning, bör en vaginal infektion i första hand misstänkas.
Diagnos:
Diagnosen baseras på kliniska fynd och kompletterande undersökningar såsom:
-
- Vaginalt pH (högt vid bakteriell vaginos, lågt vid candidainfektion)
- Mikroskopi av flytning (för att identifiera clue cells eller jästsvamp)
- Specifika odlingar, särskilt vid återkommande eller svårdiagnostiserade fall
Vikten av att ställa rätt diagnos
Att förväxla en urinvägsinfektion med en vaginal infektion (eller tvärtom) kan leda till felaktig behandling. Empirisk användning av antibiotika utan tydlig diagnos bidrar dessutom till den växande globala utmaningen med antibiotikaresistens.
Vid blandade eller återkommande symtom rekommenderas därför:
- En fullständig klinisk undersökning
- Urinanalys med teststicka och urinodling (för att bekräfta UVI)
- Mikroskopisk undersökning och mätning av vaginalt pH (för att skilja vaginala infektioner)
Slutsats
Urinvägsinfektioner och vaginala infektioner kan ha liknande symtom, men orsakerna och behandlingarna skiljer sig åt. En korrekt diagnos minskar risken för felbehandling och återkommande infektioner.
Det är viktigt att kvinnor känner till de typiska tecknen på varje infektion och undviker egenmedicinering. Vid kvarstående besvär bör man alltid vända sig till vården – det är det bästa sättet att bevara urogenital hälsa.